29 maj - If a bird can sing with a broken wing.

När du är 23 år och plötsligt måste inse att anledningen till att du aldrig är helt lycklig, aldrig är helt lugn och aldrig helt trygg är pga av de som började för ungefär 8 år sedan. Och att de som hände VAR sexuella och psykiska övergrepp. Och att de du delvis förnekat hela ditt FUCKING liv för att det viktiga är att fortsätta vara den där "starka tjejen" HAR hänt, DIG. Och det var INTE ditt fel. 

Varför har jag blivit tvungen att lära mig att stänga av och göra avkall på allt som är JAG? Jag har alltid vetat vad som har hänt och att det var fel men jag har aldrig sett det som att någon annan än jag har varit "boven", after all. Kroppen och hjärnan är smart på ett så jävla dåligt sätt i vissa situationer.. Min kropp har lärt sig att i jobbiga situationer stänga av alla känslor och all vilja och bara existera. "Överleva". Detta gör också att saker som hänt bryts ner. Tillslut är det inte jobbigt alls att prata om för de är som att prata om någon annan. Det känns inte som det har hänt mig. Fast jag vet att det var jag. Och ur en annan aspekt, varför gnäller jag finns människor som har de tusen gånger värre än mig? Osv. Mindfuck delux. 

Att leva under denna konstanta terror år efter år.. Att aldrig känna sig helt lugn och trygg. Aldrig på riktigt kunna känna kärlek eller värme från en annan person utan att hjärnan fuckar upp.. Det är fan inte värt de, bara för att att upprätthålla "starka-tjejen-fasaden", tyvärr tog de typ 8 år för mig att förstå de. Det går inte att lösa såna här problem själv. Framförallt inte när man är 16 bast. Men det är tyvärr lika svårt när man är 23. 

Varför berättade jag aldrig?

Var rädda om varann för fan. Det här är ett fängelse som tar ifrån dig möjligheten att älska någon och framförallt älska dig själv.. Under den här tiden i mitt liv hade jag mycket problem med vänner och framförallt icke-vänner och hade de även tungt hemma pga av att jag var väldigt inlåst i mig själv. Jag har bli ut utsatt för kränkningar utifrån enda sen internet kom in i bilden och jag har aldrig haft en så kallad BRA självkänsla. I och med att jag knöt allt inom mig var jag extremt svår att ha att göra med. Lärde mig snabbt att välja ilska före gråt och tystnad före tal. Kroppens eget försvar. Blev svårt att ha att göra med för alla runt mig. Vände på en femma och var väldigt vass. Kall. 

Jag har aldrig förstått hur dåligt jag mår egentligen. Har levt med detta ALLTID känns de som.. Jag kan givetvis vara glad, skratta och allt de där. Absolut. Men någonstans gnager detta ändå konstant. Eller så är de grunden till att nått gnager. After all, at the end of the day.. Så gnager de. Den där känslan av att jag aldrig är nog bra. Aldrig räcker till. I mina egna ögon sett givetvis. 

Jag har som sagt alltid fått höra att jag är en STARK TJEJ. Och ja, de är jag också. Det kan alla ge sig fan på att jag är. Jag vill inte leva såhär. Jag vill också kunna vara LYCKLIG rakt igenom. Jag har kommit till en brytpunkt. Det här GÅR INTE längre. Jag vägrar. Fick i veckan en remis till ett speciellt psykologteam som specificerar sig på personer som blivit utsatt för sexuella övergrepp. Blev helt knäckt av tanken på att detta nu var officiell och att de har inte varit mitt fel... Aldrig. Kan ju låta helt sjukt när man hör de men för mig var det en både skön och obehaglig känsla.. Vem är jag egentligen? Bakom allt detta? Är jag en annan människa? Nä. Jag är samma person. Däremot kanske lite enklare att förstå, lite lättare att älska, lite lättare att ha och göra med.. Men det är små skit. Mina problem har jag dolt hela mitt liv och jag är jag och kommer alltid att vara. Den där starka, bestämda, glada, positiva och lite väl energiska blondinen som gör allt på en gång! "Den som bromsar förlorar" ni vet.. Men.. Jag hoppas att dra upp detta kommer göra att jag hittar mig själv lite och för hjälp med att jobba tillbaka mitt egenvärde och självrespekt och allt annat jag gjort avkall på så länge.. Både rent allmänt men framförallt i relationer.. 

Jag var inte ens 16 år när de började.. Hur skulle jag kunna vara stark nog? Och hur skulle jag ens veta? Och hur lätt är det när du "vet" att ingen kommer tro dig, ingen kommer förstå och vem fan berättar man för? Det är mer regel än undantag. Och.. Han säger ju att han tycker om mig.. Gör ens någon annan de? Är de värt de? Och.. Jag är ju en såkallad STARK TJEJ så de där löser jag nog själv. Let's try and change this.. 

Om ni någonsin hör nått, en antydan eller märker att någon beter sig annorlunda.. Snälla låt de inte passera. Fråga. Visa att du finns.. Såna här händelser är svårt att ens greppa om man blir eller har blivit utsatt, så de tar tid. Man förväntar sig inte att någon ska FÖRSTÅ. Hur ska någon kunna de? Det är inte de som är grejen. Grejen är att man behöver hjälp, tålamod och framförallt att känna att någon finns där vid ens sida. Det har jag haft.. Men situationen vart för svår och jag lätt bli, och lät bli och lät bli. Jag har sagt i många år att jag skulle vilja gå och prata med någon men även där har jag lyckats hålla de på en lagom distans.. Det här svårt alltså.. Men jag vet att jag iaf har haft större chans att berätta de och leva med det eftersom jag har haft fantastiska vänner och familj som stöttat mig i allt jag gör. Tjejkompisar som ALDRIG lämnat min sida. Tjejer som gått med mig hem för att jag inte vågar gå själv, alltid sett till att jag kommit hem ordentligt, tjejer och killar som varit rädda om mig som vän och person och funnits där och lyssnat. En familj som i vått och torrt alltid ställer upp gränslöst. ALLTID. ALLTID. ALLTID. Det har tagit tid att ta sig HIT men jag känner mig helt trygg i att börja den här resan som jag vet kommer vara både svår och jobbig på många sätt.. Alla är olika och jag tycker att det är trisst att de har tagit så lång tid men samtidigt så är de så här de är nu. Bollen rullar iaf.. 

Jag har känt ett behov av att få detta ur mig och inte bara för min egen skull för att jag är den typen av person utan också för personer som lever med detta själv. Finns ingen anledning att hålla tyst om detta. Det kan aldrig bli för sent och man har ingenting att förlora. Jag har många i min omgivning med liknande problematik och bara de är ju rent tragiskt. Men som sagt, ta hand om er! Vad än för stök ni lever med, it's not worth it. 

Jag vill..

Jag vill kunna vara ensam med en man utan att behöva tänka tanken att han skulle kunna göra mig illa. 

Jag vill kunna lita fullt ut på att personer vars kön är man.

Jag vill kunna känna mig nöjd med min kropp och hur jag ser ut. 

Jag vill kunna känna kärlek från en annan person och ta åt mig av fina ord som folk säger.

Jag vill kunna ge kärlek prestige och prestationslöst.

Jag vill må bra och vara lycklig rakt igenom. 

12 april - Spårlogg

Spårsuget är starkare än någonsin och träningen går framåt! Många spår blir det när man lägger grund, och kul är det! Spårlusten ökar och jag lär känna min hund i spåret. Det känns RIKTIGT bra! Snart dags att introducera vinklar och föremål. 

(Loggen visar spårlängd, antal depåer och meter mellan depåerna. Allt är väldigt ca och bara för att jag själv ska kunna hålla LITE koll på vad vi gör.) 

7 april - SPÅR lydnad skydd

I lördags efter jobbet dundrade jag ner till Sollefteå till mamma och Affe. Behövde få andas lite och bolla idéer angående Kakans spår. Hade innan lagt ca 4 fältspår. Mellan 100-300m. Godisspår - godis i mellan var 5-10 steg. Sprang i väg i stegringsplanen (inte bara med längden...). Kan tillägga att jag innan detta lagt ett fåtal grus och asfaltsspår med godis i kanske mellan var 3-10 fotsteg... Detta med struktur och tänka före göra sen.. Inte min grej! SÅ jag kände att när jag nu väckt spårlusten i min hund måste jag skärpa mig lite. Eller mycket. 

Problemet då? Vad var problemet? Jo att jag upplevde att hon "tröttnade"/blev MÄTT. Blev ofokuserad och nonchalant. INTE likt Kakan. Hon går också gärna i någon av "kanterna" av spåret eller strax bredvid... Vände upp/kliver av spåret vid varje godis och var lite svajig..

Efter ett akutsamtal från spårmarkerna efter två skitspår så bytte vi taktik. NÄRINGSDEPÅER. Att istället för att dutta godisar i varje steg (eller hur tätt man lägger) så lägger man en liten hög med godis efter en viss sträcka. Varför detta? Jag har alltid känt att SPÅRNINGEN är viktig för mig och även om huuur många som helst lägger godisspår genom hela hundens liv och lyckas kanon så rimmar de inte med min egen filosofi - Men det är ju lätt att "göra som folk säger" när man inte känner att man kan själv. Jag vill att Kakan ska jobba utifrån mer spårlust och mindre utifrån sitt matintresse, om man kan formulera sig så. Efter en del bollande kom bi nämligen fram till att de var därför det till en början i spåren är mycket kamp i linan och sämre koncentration och fokus PGA av kampen givetvis och i slutet på spåret är hon mätt liksom. Hon här inte DE matintresset (som tex Ninja). 

Kunde inte låta bli att påvägen till Sollefteå lägga vårt första spår av denna variant. Fält, 50m med fyra depåer, 10m mellan varje. Över all förväntan! Betydligt mer samlad. Lägre tempo och bra respons vid depåerna. "Tid att andas/vila" liksom. 

När vi la första 2 spåren (50-60m långa med 10-15m mellan depåerna på golfbana, kort gräs) med Affe såg han att jag gick väldigt brett när jag gick ut mina spår. Själva spåret blir ju därför också brett, svårt att gå mitt i nått som är 40cm brett..... ;) 

Dom spåren gick också väldigt bra. Högt tempo till en början men jag lät henne gå på! Ofta sänker dom tempot självmant när dom inser att "nä såhär fort går de ju inte att hålla om jag ska HINNA spåra. Så efter 1-2 depåer så går hon själv ner i ett väldigt behagligt tempo.

På eftermiddagen la vi två spår till på en fotbollsplan. Ca 80-90m långt. Jag gick SMALT denna gång vilket skulle visa sig ge resultat! Samma lika som innan i övrigt. Kanonfina spår! Än en gång så är de dock jag som klantar till sista sträckan påsista spåret. Tappar bort slutet. Kan ju kanske låta HELT otroligt hur fan de är möjligt MEN jag lyckades. Så jävla "kul" ändå när man ser på filmen att hunden drar åt rätt håll hela tiden men jag håller emot för att hon ska fästa upp där JAG tror att spåret är. Skjut-mig-känslan. IMEN, som sagt bra med film! Och duktig hund! Hon började även lämna godis i depåerna för att spåra vidare, topp!

Dag två la vi på oklippt äng. 15m mellan depåerna och över ett dike. Denna gången la jag 1 godis i 2-3 fotsteg mitt emellan depåerna också. 

Kanonfina spår, lite knöligare underlag och mer vind men hon gick fint! Jättenöjd! Rysningar på känslan när man känner i linan hur hon går ner i tempo och in i koncentration! KUL! 

Gick ett snabbspår till innan vi åkte. Start, 25m utan godisar, depå! SUPER. 

Så vad exakt tar vi med oss från helgen? 

• Depåer is the shit! 

• Gå som en kvinna och håll ihop benen matte!

• Mindre godis mer hjärna och eget val tempo ger lägre tempo, mer koncentration och intensivare spårarbete! 

•  Strukturera upp din träning och skynda långsamt. 

• En jäkligt bra känsla! 

I lydnaden ska vi jobba med hjärntvätt av matten och sen har vi hittat en ny taktik som vi ska pröva! Känner mig positiv! 

Skyddet var kul att köra nu i helgen, man ser att hon var lite mer med på notorna och säker än sist! Hon växer mycket och trivs med att få balla ur lite ;) 

28 mars

Fantastiskt.. När man är ledig vaknar man ändå halv 7, MEN man kan ju iaf ligga kvar idag! En stor kopp te, en hund som fått morgonkissat och Nyhetsmorgon! I sängen! 

Vi skulle ha spår helg men eftersom de började snöa igår och snöar fortfarande ställer vi in de och engar oss åt planering istället. Vädret är varmt, blött och blött. Allt talat för en dal inne med städning och pyssel i lägenheten. Räkningar ska betalas och lite andra tråkiga måsten ska bli gjorda. Nya kuddar till soffan, nya gardiner, nya blommor och annat små pyssel vore nått också! Blir en långfrukost först innan vi rullar igång dagen.. Feel-good-dag! 

Nu är det dags att vända blad. Skriva ett nytt kapitel. Ut med det gamla. In med det nya. Ingen mår bra av att gräva ner sig. Dags att sträva uppåt igen! 

26 mars

Krokodiltårar ena dagen, böna och be om förlåtelse. När man väl förlåtit är de samma visa om igen. Att man aldrig lär sig.. Avskyr att jag är naiv och vill tro och hoppas gott om alla. Jag har snackat mycket skit när jag var yngre men sanningen är ju att man kommer INGENSTANS via skitsnack och det kommer fram. Förr eller senare. Passa tungan. 

Det har varit mycket ett långt tag nu och jag känner att jag har fått fundera extra på VILKA är mina vänner? Egentligen? Vilka står där för att visa att dom bryr sig och vilka står där för att de passar dom för stunden? Står inför viktiga val just nu vilket gör att man undrar. Vilka kan man lita på? Och vilka lyssnar och bryr sig? Det vet man aldrig för ens efteråt.. 

I övriga livet och hemmet har vi spårvila idag! Pisstråkigt men nyttigt.. Tänkte ut och springa men efter 9 arbetsdagar och en 10onde väntande sååå orkade jag inte. Får bli i helgen istället! Istället ska jag städa och göra lägenheteb redo för ledighet. Nog så viktigt.. 

25 mars

24 mars

Huvudet orkar inte engagera sig i nått annat än jobb just nu.. För att rensa lite la jag tre asfaltsspår till Kakan efter jobbet i mörkret.. Tystnad, lugn, samspel och energi. Bara vi. Att se den här hunden jobba ger vem som helst kraft och glädje. Sånt smittar ju som ni vet.. Kakans sällskap är de viktigaste just nu. När livet inte vill dit man själv tänkte och då vardagen inte rullar som den ska.. Kakan är de optimala sällskapet nu. Lugn när jag är lugn, finner sig i alla situationer och så fort man vill göra nått så ger hon 120%. Min skatt. ❤️

23 mars

Bloggar för att hålla huvudet på rätt spår. Arbetsdag 6 av 11. Vi håller oss på trimmet idag och kör pod-maraton. Relationspodden, Viktor & Faraos, TSKNAS, P1 och P3 dokumentär osv.. Härlig blandning..? Lagomt mycket hundar och efter jobbet hoppas vi hinna lydnad, sak-sök och ett spår. Håll tummarna!

22 mars (2)

Vill tillbaka. Till harmoni. Full gas och lagom broms och MASSA energi. Life how I like it. Harmoni. 

22 mars

Snart dags för arbetspass 4 av 11 i rad.. Eller ja, klockan 12. Känns lite tungt, dock bara ett 4 timmarspass så det är ju skönt! Har sovit dåligt dom senaste nätterna och hoppas på mer ro framöver, sömn är viktigt.. Har så mycket inom mig som vill ut, men kan som inte släppa ut de.. Blir nog ett samtal till kära mamma någon kväll.. 

På onsdag börjar sista rushen mot färdigutbildad Allmänlydnadsinstruktör!!! Det var på tiden, ha tagit 1,5 år att bli klar, men jisses vad kul vi har haft! Examination i Maj! KUL! (Och nervöst...) 

Ninja har det bra hos Anna och Kakan är en helt annan hund här hemma.. Harmoni. 

20 mars

3 saker jag är tacksam för idag. 

• att jag har världens gladaste hund, hon är ovärderlig

• att jag har en familj och vänner som alltid ställer upp, ni är ovärderliga

• att jag är starkare än jag tror.. för jag är ovärderlig

19 mars

Fyra hundar trimmade, en hund kvar. Sen ska jag nog, om jag hinner kika förbi på stan.. Lite ärenden som ska hinnas med. Efter det blir det sak-sök i jobbets garage bland pallar och bråte för den svartvita hunden innan jag åker iväg på 50 minuter efterlängtad massage. Sen blir det hem och snabbt i säng för att orka med morgondagens monsterpass mellan 8-19.. Lär förhoppningsvis somna rätt gott efter massagen.. 

Blir så himla lugnt och tyst när man bara har en hund.. Även om det näst intill alltid är KAKAN som hörs och syns mest.. Så är det väldigt annorlunda utan Ninja.. Skönt att veta att hon har de bra och håller sig på lagomt avstånd iaf. Lilla snäckan. 

Har tvärlyssnat på poddar hela dagen, krupit in i min egen bubbla. Ganska skönt ibland. Som nu när jag kopplat bort Facebook och Instagram.. Det blir som tyst, på ett skönt sätt. Med poddar i lurarna blir iaf omgivningen tyst.. Skönt ibland.. Inte alltid. Men ibland. 

Nu kommer sista hunden, dags att göra nytta!!

18 mars

Att ha mycket att göra om dagarna verkar bra för plånboken.. Har passat på att unna mig nu medans jag kan. Imorgon blir det sushi och massage efter jobbet, minst sagt välförtjänt.. 

Kakan ska få sitt idag också, hoppas vi hinner ett spår och en prommis innan det är dags att sova.. Ninja ska lämnas hos Anna idag med.. Tungt.. 

17 mars (2)

SPÅRTRÄNING. 

Idag la jag 4 stycket 50m långa spår (på grus) parallellt på en stor grusplan och jag ska fortsätta lägga upp träningen på ett snarlikt sätt är min tanke. För att bygga upp uthållighet och ändå ge henne andrum mellan spåren. 

Kommer försöka lägga in något asfaltsspår om nästa pass går bra! Kollade av första passet men då var det lite för svårt för henne att fästa upp. Kommer förlänga i takt med att jag känner att koncentrationen och uthålligheten utvecklas. 

Vi tränar föremål utanför spåret. Kakan kommer att lägga sig vid föremålet. Den träningen går klockrent. Fick nått hjärnsläpp idag och tränade frysmarkering men ja.. Lär inte ta så lång tid för henne att "glömma" de passet och återgå till LIGG. Ninja har frysmarkering så jag antar att jag blande ihop situationen.. Tur hon är en tacksam hund i mångt och mycket.

Jag har iaf verkligen fått mersmak för spåret.. Känns kul, och det är ju så enkelt att lägga och gå hårda spår till en början eftersom vi inte behöver någon längre liggetid och inte lägger så långa spår. Idag gick jag tex ut alla fyra spår och gick dom direkt efter. Känns kul mitt i allt annat kaos.. 

Imorgon ska Ninja få åka till Anna och Björn så jag får lite avlastning.. Väldigt mycket runt om just nu och jag känner inte att tiden finns till för två hundar. Och Ninja blir allt för påverkad av hur jag mår. Det tär på en.. Eller oss båda. Min finaste lilla kelpiehund.. 

17 mars

LEDIG TISDAG.. 

Började dagen med en god frukost och lugn och ro med flickorna efter att ha tvingat kroppen att sova till 9.. 

Hårda spår blev dagens första aktivitet Kakan fick 4 stycken 50m långa spår på grus/lera.. Delvis lite väl blöta men hon skötte dig KANON. Man ser hur mycket det gör att hitta rätt längd och rätt mängd spår! Att lägga rätt längd för att hon ska hinna komma in i spårarbetat och rätt mängd för att få repetion och chansen att göra om göra rätt och andas mellan uppgifterna. 

Planen vi spårade på är en genväg för vissa gångare så mitt i spåret var det både människospår och tassavtryck! Även hjulspår från bilar hade gjort krafiga spår i leran. Kakan brydde sin inte alls speciellt mycket för ens vis sista spåret då hon blev lite trött, men hittade alltid tillbaka till spåret så är grymt nöjd! Så himla KUL att spåra helt plötsligt.. Haha.. 

16 mars (2)

Löpning stod på dagens schema! Sprang min runda på 2,6km för andra gången. Första gången för några dagar sen sprang vi på 13:32! En bra runda som kändes helt okej, kändes lättsprunget men var grymt trött när jag kom i mål och benen var helt slut..! Som de ska kännas helt enkelt. 

Dagens runda var inte alls lika kul. Magknip HELA vägen.. Grymt frustrerande och störande framförallt.. Hade båda hundarna i lina (första loppet hade jag bara Kakan), Kakan drog och Ninja höll sin lina sträckt.. Knappt ;) Men eftersom hon kom hem från tre dagars tävlande på Vindelälvsdraget i lördagskväll så kändes de okej.. Hade nog med mitt magknip så kändes som jag höll nere tempot lite, MEN! Till min stora förvåning hade vi förbättrat tiden med 2 sekunder! 13:30! Fick grym mersmak! Blir ett till pass imorgon for sure.. 

Flickorna ligger nu trötta på vår rosa vardagsrumsmattan medans jag gör veckans matlådor.. Harmoni..  

16 mars

Igår la vi årets första spår. Eftersom fälten är döda, frysta ellet blöta så la jag hårda spår till störta del (Ninja fick lite växlande terräng. Båda tjejerna spårade på fint trotts ett långt uppehåll. Gav mersmak helt klart! 

Dagen började med ett nytt set av naglar och nu har jag fyra hundar bokade på trimmet, en klar, tre kvar. 

Imorgon är vi lediga och sen går vi på ett 11 dagars pass. Blir alltså mycket frisk luft och hundträning imorgon troligtvis! 

15 mars

Just nu är jag inne i en lite jobbig period. En period då jag känner mig lite vilsen och frustrerad. Både rent hundmässigt och i övrigt. Som de kan vara ibland..

Det är väldigt mycket KAKAN just nu och har varit sen hon kom. Ninja hamnar lite i bakgrunden. Många undrar.

Ninja och jag är varandras spegelbild. Verkligen. Nästan lite obehagligt ibland.. Så fort jag blir lite för stressad, irriterade eller ledsen, speglas de på Ninja. Går jag in i en deppigare period, blir Ninja en helt annan hund. Hon blir "deppig". Leker inte, viftar inte på svansen, ser ledsen ut.. Och detta stressar mig något enormt, och gör mig ledsen.. För jag kan inte lura den här hunden. Jag kan inte göra henne glad om jag inte är de själv. Innerst inne. Det gör mig så fruktansvärt frustrerad. Kakan är ALDRIG deppig, aldrig ledsen och tar jag fram ett föremål och säger att vi ska träna så är hon 100% oavsett mitt humör.

Samma sak i hundträningen. Så som jag ser det så har jag "förstört" en lydnadshund, Ninja. Vi kommer inte längre. Jag vet att tanken är patetisk, man kan inte tänka så, men jag har så svårt att se henne bete sig som hon gör och inte ta på mig skulden. När hon helt låser sig och inte förstår - Fast vi tränat momentet i tre år och hon KAN DE. Hon ser störd ut och trivs inte. Hon låser sig. Hemsk känsla. Ninja är ingen miljöstark hund och tål INGEN press eller kravställning, något som för MIG är omöjligt att komma ifrån när jag tävlar. Ninja tål NOLL. Och jag kan inte gå ut på en tävling helt oberörd och "bara köra, se vad som händer". Hon är dessutom känslig för nya miljöer, vilket bara blir värre i tävlingssituation. Vi matchar inte. Och inte helt i vardagen heller eftersom hon mår som jag mår. Innerst inne. Alltid. Och ibland är det nog att må dåligt själv, men att sen se ens hund bli likadan VARJE GÅNG och inte kunna göra nått åt de.. Hemskt. Hon reagerar enbart såhär på mig. Hon beter sig inte alls likadant när hon är hos andra. Och är ofta en helt annan hund utanför vår bubbla. Något som också känns jobbigt. Och de var såhär långt innan Kakan kom till oss..

Många nära har sagt just detta till mig i tre år men jag har vägrat tro på de och gjort allt jag kan för att bevisa att DE GÅR. Här står vi. Och stampar. 

Detta leder rent träningsmässigt till att så fort Kakan visar dessa tendenser så bara lägger jag av. Jag vill INTE "förstöra" en hund till. Jag har lagt någon "bad spell" över fria följet tex och innan vi tagit tag i mitt jävla huvud är tanken att fokusera på annat. Drag, sök och spår när markerna tinat - Alltså mer självständigt arbete.. Agilityn får vänta lite tills hon mognat mer.. 

Känner mig förtvivlad. Kluven in so many ways. Tog jag mig vatten över huvudet? Eller är det bara en pissig mellanperiod tills gräset är grönt och solen varm? Ellet tills jag hittar ro i min egen kropp och allt runt om? 

Dags att lägga om fokus. Det är mycket som händer just nu och det gör givetvis att jag blir betydligt mer känslosam.. Svårt att hålla känslorna innanför skinnet.. MEN är och har alltid varit en envis och målmedveten brud så hittar jag bara ett klart mål så gasar vi igen! Ingen ide att gasa innan man vet vart man ska.. 

31 januari

Idag ringde Anna på morgonen och frågade om vi skulle köra drag. Kände mig lite krasslig så följde med som handler och lånade ut mina snäckor till Anna och Björn! Ninja fick gå i par med BCn Cheewe och med Björn på skidor och Kakan debuterade i sånna här sammanhang med BCn Leah och Anna! Kakan har ju aldrig kört drag med någon annan runt om och aldrig med någon annan än mig men det gick jättebra! Ninja gjorde också bra ifrån sig, som alltid! 

MEN, jag är mest stolt över hur Kakans beteende runt om banan. Hon var lugn och samlad, lyssnade och ja, hon var LUGN! Så himla stolt! Massor av människor och hundar. Alla som vart på dragträning vet hur stämningen är - EUFORI, ENERGI och ENTUSIASM! 

Stolt över mina flickor. 

Imorgon kan nog inte matte hålla sig från spåret.. Och heller inte bruksträningen i Loboo-hallen! ;) Vi får se hur vi mår och om de tänker snöa hela natten.. MEN, de löser sig med all säkerhet!  

29 januari

Har ju lagt en del tid på störningsträning och koncentration Kakan. Låter henne sitta i fotposition och kommenderar "fot" från och med de är det huvudet upp och fokus på mig som gäller. Idag var vi för första gången i hallen och tränad detta. Alexandra fick agera störning tillsammans med och utan Hurra. Gick jättebra. Det är ju verkligen göra de svårt för henne med en stor hall och EN markant störning. Ljud, föremål och individ. Nu under löpet är hon väldigt pipig vilket hon annars inte alls är, så lite ljud kom i vissa lägen men jag fokuserade på uppgiften men styrde upp när jag kände att de behövdes. Korrigerar verbalt och ibland med ett kort koppel bara för att hjälpa henne bryta fokus på fel saker. Belönar verbalt och med godis. Så jäkla härligt när man ser hur hon själv sorterar! Nått händer, hon tittar eller VILL titta dit men kommer på sig själv och hittar tillbaka till fokus. Grymt kul att se! Framsteg framsteg! Efter att ha gjort denna övning under två kortare pass går allt annat så sjukt mycket enklare. Hon är i rätt fack, har rätt attityd och fokuserad på rätt saker! Mycket mycket nöjd.

Vi tränade även lite följsamhet. Hon har till skillnad från (vad jag förstår) många andra LÄTTARE att hålla fokus och position i långsamt tempo. Ökar jag takten faller hon lätt ur.. Så! Långsamt tempo och korta transporter. Känner mig riktigt nöjd. Svansen upp är alltid bra betyg! 

Introducerade ny target - En där hon ska stanna och STÅ upp. Hon har haft väldigt lätt att lägga sig på föremål (då vi lärt in föremålsmarkering för spåret). Så vi la om belöningen lite och det gick bättre än jag hade vågat tro! Men som sagt, är hunden i rätt sinnesstämning så går allt så mycket enklare! Toppenträning! 

I början på Mars ska vi åka ner till Sundsvall och träna lydnad en hel helg med mamma och hennes gäng. Ska bli JÄTTEKUL! Förhoppningen är att kunna åka ner dit en gång i månaden fram tills IPO-lägret i slutet på juli. Och som det ser ut nu blir det IPO-läger en veckan och sen Ungdoms SM veckan efter, skoj! 

Ninja då? Jo.. Jag tror att detta uppehåll från "allvarlig tävlingsträning" gjort henne enormt gott. Hon får komma ut på plan göra enbart roliga saker och glänsa och gå bananas! Energi till max! Hon är alltid TAGGAD till max och har sån himla härlig attityd, underbart. Så himla kul att se! Kanske ställer vi upp på någon rolig tävling i sommar om energin håller i sig! Meeen, vi får se! Hon trivs nog rätt bra som det är :) 

Förövrigt - Ja, jag korrigerar mina hundar. Och ordet KORRIGERA betyder "rätta, förbättra, justera". För mig är ordet positivt, KAN vara negativt. Men i den träning jag pratar om ovan är det ett hjälpmedel för att underlätta för min hund. Kakan är en hund som förstärks av tydliga uppgifter. Ju enklare att förstå ju lättare att utföra. När jag korrigerar så påminner jag hunden om att "hoho va va de nu vi sa att vi skulle göra?".. I fallet ovan checkar jag ibland att inte korrigera, hittar hunden själv tillbaka eller själv söker rätt position mer vid störning - SCOORE. Ingen korrigering krävs och hunden får ofta en bättre attityd för att den vet vad det är jag vill. Det är min erfarenhet! Olika på olika HUNDAR och olika INDIVIDER och förare och SITUATION/MOMENT/BETEENDE, givetvis, men såhär tänker jag angående korrigering i den övningen jag just nu pysslar med och överlag. 

25 januari

No words needed. 

24 januari

Detta är första året på länge då jag inte suttit med tävlingskalendern i högsta hugg och lusläst och letat upp varenda tävling i närområdet, lagt upp planer och fixat och donat. Jag är en tävlingsmänniska och ÄLSKAR att tävla. Men under en tid har jag även haft kasst självförtroende när det gäller hundträningen. Jag gick ner mig när jag och Ninja inte kom någon vart och allt bara blev skit. När för många runt om säger "allt går du måste bara vara mer positiv". Men. Kan säkert bygga en stuga av EN litten jävla gran men är det värt besväret? Är det verkligen SÅ viktigt. Nej. Jag och Ninja matchar inte som tävlingsekipage och så är de bara. Men jag älskar ju henne för de. Inte svårare än så, man ja. Självförtroendet fick sig ändå en rejäl törn. Man är inte odödlig.

När Kakan flyttade in så hade jag sååå många planer och idéer men efter ett tag kände jag bara nä.. Vi tar de som det kommer. And so we did. Känner att.. De spelar ju ingen roll om vi debuterar nu eller nästa år? Egentligen! 

Jag har inte ens gått in på SBK tävling i år.. Inte ens sett över tävlingsåret. Lite skönt. Rätt fokus för individerna i fråga. 

Vad fokuserar vi på då? 

- Basics. För mig är grunden i momentet att hunden vet att man släpper aldrig kontakten, allt annat fokus är oviktigt. Att kunna sitta vid min sida med störning av olika former utan att bryta kontakten eller koncentration. DE är viktigast. Också en del i allmänlydnaden som kommer hjälpa oss på tävlingsplatsen. "Oroa dig inte för nått annat är OSS, fokus på mig, jag löser allt annat." För för mig är att "koncentrera sig på rätt saker" mer uppfostran/allmänlydnad än rent tävlingsmoment. Och allmänlydnaden ska vara färdig innan vi lägger ihop det med tävlingsmoment. Gör de så mycket lättare sen när man kommer på nya platser osv, eller, har iaf gjort för mig och Ninja som är väldigt känslig för nya miljöer. 

Kan hon inte koncentrera sig sittande vid min sida, blir de väldigt svårt att göra de i rörelse. Och jag vill att ett de delmomentet ska vara klart när vi börjar med positionstraggel osv. En sak i taget! Koncentration och rätt fokus är A och O. Använder både godis, leksaker, omväntlockande och rena retsticke-övningar (kastar leksaker framför, över osv) som störning. ALL tänkbar störning. 

Grunden är grunden. Jag hoppas de lönar sig! 

I övrigt, vad har vi för plan för året? 

DRAGPREMIÄR. Jag HOPPAS verkligen vi kommer kunna starta på draghunds SM på barmark (och snö men det blir ju inte för ens vintern 2016). Jag ska börja komma igång med min löpträning och Kakan kommer fysas hela våren och sommaren framförallt (vi början givetvis redan nu men lite mer strukturerat). 

Hon är en härlig draghund med bra tryck och härligt driv. Inte så maffig kropp än men hoppas kunna bygga på lite massa under året! Förkärleken för draget går inte att ta miste om och väl i spåret är hon ganska obrydd på omgivning och andra i spåret, skönt. 

Ninja kommer åka med Anna Nore, Leah och Cheewe till Vindelälvsdraget i år igen! Matten jobbar och Umeå Brukshundsklubbs lag behövde förstärkning så Ninja ställer upp! Bästa Nippis! 

Så ja, detta händer hos oss. Vi tar de mesta med ro.. Ganska skönt! 

Världens bästa

Enda sen födseln har jag haft en hundtokig mamma, som har tagit med mig ut i sökskogen och på lydnads och skyddsträningar och läger så länge jag kan minnas och så länge jag kunnat gå.. Och knappt de. Jag fick min första egna hund när jag var 9 år gammal och då var det agility som föll mig bäst i smaken. När jag sen intresserade mig för lydnad och bruk och sånt så skar de sig. Två starka viljor och två envisare än fan själv. De skar sig lite rent allmänt när jag blev tonåring. Jag tränade allt som mamma inte tränade. När man sen växer upp och inser att vi hade inte så HIMLA delade meningar ändå.. Mamma är ALLTID den första jag ringer om jag klurar på nått, är glad, förtvivlad, känner mig stolt, fundersam eller kluven. För hon är klok. Hon hjälper mig att andas och tänka när jag inte får grepp eller bara visar mig in på rätt väg. 

Allt detta gäller även utanför hunderiet.

Jag har varit med genom många av våra hundar vi haft genom åren, allihop tro de eller ej ;) Berit som hon har nu blev som min lillasyster, hur sjukt de än låter. Men vi hade någon form av hatkärlek till varann. Berit var SVINJOBBIG som valp och tyckte om alla utom mig. (Konstigt.) Pappa kom hem - Glad Berit. Mamma kom hem - JÄTTEGLAD Berit. Vilken människa som helt kom hem - Hej hej sa Berit. Jag kommer hem - Tittar ner för trappen. Vänder och går upp eller kollar inte ens ner. Man ba? Jävla hund alltså. Haha! Efter att ha levt med Berit under hennes uppväxt lovade jag även mig själv att ALDRIG skaffa en malle.. 

Såhär 7 år senare ungefär, så har jag fortfarande inte slutat att fascinerats. Berit är inte alls de monster som jag kanske framställer henne som, MEN hon är MYCKET hund i ALLA former. Och de jobb som mamma har lagt ner ser bara folk som VET vad hon har i kopplet. Nu pratar jag inte om tävling och träning. Hon är lugn och extremt trygg och cool, men let me tell you.. Hon var galen. Till exempel. Hon höll på att äta upp hela jävla fottbollsplanen + spelarna + bollen + hela hejarklacken när vi spelade match när Berit var 4 månader. Mamma fick stå 200m bort för att folk inte skulle tro att hon snott någon rabies-drabbad dvärgräv. Och fick hon nått i munnen tändes det en låga i ögonen på henne som har kunna bränna ner 7 Gävlebockar på 3 röda sekunder. Men idag ler vi när testledaren på L-test och MT försöker sätta sig i respekt eller KAMPA med Berit. Oh my god... Alltså.. No words needed, utom - GICK VÄLL LITE HALVERS. Nog har hon små djävulshorn den för hunden, men ett gott hjärta. 

Berit är kanske trotts allt och på grund av detta DEN absolut bästa tävlingshunden, träninghunden och hunden i allmänt jag skulle kunna tänka mig. En ENORM samarbetsvilja och arbetslust. Väldigt lättlärd och HÄRLIG att jobba med. Den perfekta hunden existerar inte men detta är nära nog. Vill man ha de bästa ska man fan få jobba lite också. That's it. Hands down för det ENORMA jobb mamma har gjort med denna fenomenala hund. 

När mamma tog hem Dexter, Berits son, så kände jag bara.. Oh no.. En HANE som dessutom hade lite "issues".. Tyckte jag Berit var galen när hon var liten så va ju detta 10 times worse + att han var 1 år gammal.. Att klara de en gång, fine, min två? Delux. Men inte ens det var hinder nog för stålmorsan. Drygt ett år tog det och sen flyttade Dexter till USA och blev godkänd polishund och går nu som Visningshund på utbildningar hos polisen! Något nog ingen hade vågat hoppas på då han kom och gick BANANAS så fort han såg en människa. Dexter tog en speciell plats i mitt hjärta och sen dess har jag och Berit också fått en helt annan relation till varann.. Vi saknar nog Dexter lika mycket båda två. Och hon är ju ganska go ändå.. Den där Berit..

Igår fick vi veta att Berit utöver SM-kval, en 5 plats på SM, deltagande på NM och Svenskt Brukschanpionat också kan titulera sig:

ÅRETS BELGARE 2014 - Skyddshundsgruppen! 

STORT grattis bästa mamma, du är den grymmaste jag känner! (Och okej, jag kanske kan tänka mig en malle då..) 

Bygga en grund

Kakan är 14 månader nu. Hur mycket lydnad har vi tränat? De mesta inomhus i vardagsrummet, men inte så mycket moment, enbart grunder. Hur mycket agility har vi tränat? Inte mycket. Hur mycket drag, sök, spår? Definitivt inte mycket.. 

Jag lovade mig själv att låta henne vara valp, och jag kan faktiskt med handen på hjärtat säga att jag höll vad jag lovade. Vissa hundar mognar fort, andra inte. Kakan är en väldigt omogen dam.. Flamsig, valpig och ja! Hon har inte varit redo att koncentrera sig på den nivån jag vill ha henne för att "sätta träningen på schemat". Inte mig emot.

Vi har tränat på något som jag förstått inte alla lägger tid på - Allmänlydnad. 

Kunna vara lös överallt. Föra sig i olika miljöer. Kunna slappna av i olika miljöer. Bete sig bland folk och hundar. Veta när man slår på sitt engagemang och när man kan stänga av de. Vi har testat på skott, olika former av miljöträning, använt nosen i spår och sök. Hon har lärt sig att simma. Osv. 

Jag tror att grunden till en bra tävlingshund och relation människa-hund-emellan är en bra allmänlydnad.. För mig är de en stor del av uppfostran och en stor del i vad som bygger vår relation. Jag är grymt nöjd över att vi lagt så mycket tid på detta. Det betyder att jag nu känner mig trygg med att ha henne lös bland andra folk och hundar och vet att HON vet vilka regler som gäller. Även om hon inte till 100% följer dom, men let's face it - Hon är som sagt 14 månader ;) och fortfarande EN HUND.

 

Men alla får bakslag. När Kakan blev 1 hade den här typen av träning uteblivit lite och hon hade gått igenom lite olika förändringar i livet I guess. Jag har aldrig känt att hon gått upp i onödig, "dålig" stress förut (förutom i hälsnings-situationer med onödigt glada människor.. Något vi fortfarande jobbar på..). Men på dom senaste träningarna bland folk och hundar har jag känt att vi hamnat "i fel fack".. Framförallt i träningshallen eller på klubben. Litet utrymme. Mycket folk. Många hundar. Och mycket tjo-och-tjim. Detta är enormt viktigt för mig att ta tag i.. Jag vill inte komma på en tävling i framtiden och känna att min hund ballar ur och skjuter säkringar. Kakan är en väldigt energisk och social hund med MYCKET vilja och energi. Mycket hund i en kanske annorlunda form än vad jag är van. Efter den senaste lydnadsträningen ringde jag till mamma och bara var förtvivlad. Så mycket tid jag lagt på detta och ändå är de JUST detta vi har problem med. SUCK. Men min mamma är klok och gav mig lite energi. Dagen efter ställde vi in agilityträningen och tränade UPPFÖRANDE i hallen istället. Träningen gick över all förväntan. (Tänk att allt man gruvar sig för aldrig är så jobbigt som man förväntar sig.) Nu väntar x-antal liknande pass i hallen innan vi kliver in på och tränar nått annat än allmänlydnad och uppförande. Japp. Hon är 14 månader och kan ingen av momenten i lydnadsklass 1, men jag hoppas att när vi är redo för de så är vi redo på alla plan vi behöver för att sen kunna ta oss till toppen. 

Men. Många gånger har tanken gått genom mitt huvud - Ligger vi efter? Hon är 14 månader och inte ens nära en start i lydnad eller nått annat.. Är jag inte bra nog för den här hunden eller varför går allt så långsamt? Har jag tagit mig vatten över huvudet? Men after all. Vi har alla olika förutsättningar och det finns många vägar till målet! Jag är övertygad om att vi går på rätt väg för oss och att även in vi inte debuterar innan 2016 är slut så ser vår framtid väldigt ljus ut. Försöker släppa kraven jag satt på mig själv, för dom är helt obetydliga i vår resa. Huvudsaken är att man har roligt och de har vi verkligen! 

"Grunden är grunden" heter en väldigt bra bok och de är så sant som det är sagt.. Vi bygger fortfarande vår grund och lägger styrka och kraft i vår relation. Grundträningen ger sitt och i övrigt är vi redan ett grymt team. Vi speglar varann väldigt bra och det ska bli så roligt att bygga vidare tillsammans med den här hunden. 

Har lämnat in semesteransökan för två veckor i juni/juli då vi ska åka ner till Sollefteå och träna sök, spår och lydnad  tillsammans med enormt kunniga och kompetenta människor - En av dom min kära mor. Jag ser så fram emot det, och fram tills dess ska vi lägga en så bra grund vi bara kan. Har även bokat in Ungdoms SM som går i Göteborg. Jag är född där så med eller utan hund kommer jag ner för att hälsa på släkten och heja på mina duktiga vänner från runt om i Sverige. Vi ska även åka ner till Barmarks SM och tävla om vi håller oss friska och krya. Så i februari börjar min resa mot de äventyret. Från noll löpträning på år till 3km på supertid med den svartvita raketen. Målet är att genomföra tävlingen och komma i mål nöjda och en rolig erfarenhet rikare. Under året ska också Kakan genomföra MH.. Ska bli grymt intressant! 

Det finns delande meningar om vikten i allmänlydnad och jag respekterar alla teorier, men detta är min. Waste of time eller inte, jag tror på den här teorin.